enligt den föreslagna lagstiftningen för stränderna. Avgörande för vad som kan för sådana ändamål avsättas i planer av nämnt slag är endast behovet av dylika områden och kostnaderna i form av ersättning till markägarna. Det synes utan särskilt stadgande kunna förutsättas, att vid planernas upprättande strandlagens föreskrifter om undantagande av mark från bebyggelse beaktas, i den mån det låter sig förena med en ändamålsenlig planläggning i övrigt, ävensom att vid bestämmandet av ersättningar för inlösen av mark, som må, påkallas av planernas genomförande, vederbörlig hänsyn tages därtill, att i de fall, då marken ligger inom område, där intill planens fastställande strandlagen varit tillämplig, viss inskränkning i rätten att bebygga delar av marken kan hava varit gällande. Därjämte förtjänar kanske påpekas att Konungen vid fastställande av stadsplan under vissa förutsättningar kan förordna, att markägare utan ersättning skall till gator och andra allmänna platser avstå mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av det honom tillhöriga plan- lagda området (stadsplanelagen 52 §). I betraktande härav torde ändring av bestämmelserna angående upprättande av stadsplan och stomplan icke behöva föranledas av den föreslagna nya lagstiftningen. Beträffande byggnadsplaner och avstyckningsplaner däremot har det såsom i 3 kapitlet framhållits yppat sig vissa svårigheter att i tillräcklig utsträckning från bebyggande undantaga mark vid stränderna. Kommittén föreslår därför vissa bestämmelser i syfte att bringa reglerna om skyldighet att inom strandområden hålla viss mark fri från bebyggelse i tillämpning vid uppgörande av byggnadsplaner och avstyckningsplaner.
Med undantag av sist omnämnda stadganden angående byggnadsplaner och
avstyckningsplaner ha de föreslagna reglerna rörande bebyggelse och
avstyckning vid stränderna sammanförts i ett förslag till lag med vissa bestämmelser
angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder. En inarbetning av nämnda
regler i stadsplanelagen och andra lagar och författningar rörande
byggnadsväsendet och fastighetsbildningen har nämligen icke ansetts böra ske med
hänsyn till reglernas karaktär och begränsade giltighetsområde.
Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna kommer uppenbarligen att
ställa stora krav på de beslutande myndigheternas förmåga att mot varandra
rätt avväga olika allmänna och enskilda intressen. Härför fordras en ganska
ingående kännedom om de olika bygdernas särskilda förhållanden och
förtrogenhet med tillämpningen av gällande stadganden angående
stadsplane- och byggnadsväsendet samt fastighetsbildningen. I betraktande härav torde
Konungens befallningshavande vara den myndighet, som i första instans bör
besluta i ärenden angående fastställande av byggnadsområden. Fullföljes
talan mot Konungens befallningshavandes beslut, synes i överensstämmelse
med vad som gäller ifråga om stadsplan, byggnadsplan och avstyckningsplan
det slutliga avgörandet böra träffas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Ärendena angående fastställande av byggnadsområden komma
tillsammans med ansökningarna om särskilda tillstånd till uppförande av byggnader
m. m. inom strandområdena troligen att medföra en för vissa län icke