vara att utestänga allmänheten. På en del håll i landet förekomma stängsel, som ehuru icke uppsatta i nyssnämnd avsikt dock på grund av sin beskaffenhet och frånvaron av led eller grindar väsentligt försvåra framkomsten längs utmarksstränder. Den rätt, som tillkommer allmänheten att vistas å annans mark, är visserligen till sin innebörd något obestämd och torde få utövas endast i den män så kan ske jämsides med den rätt jordägaren har att själv nyttja marken. Detta synes emellertid icke utgöra något giltigt skäl till att denna rätt icke alltid skall få utövas i de fall, då den verkligen förefinnes. Kommittén föreslår därför även en bestämmelse, som i de fall, då inom strandområde förekommer stängsel, som omöjliggör eller avsevärt försvårar tillträdet till mark, där allmänheten äger rätt att färdas till fots, lämnar länsstyrelsen befogenhet att vid vite förelägga den, som håller stängslet, att vidtaga anordningar, som underlätta passage för gående. För bedömandet av detta stadgandes konsekvenser torde böra framhållas, att de för jordbrukets behov uppsatta hägnaderna, vari ju i allmänhet finnas led och grindar, endast i undantagsfall äro av sådan beskaffenhet att de kunna sägas avsevärt försvåra gåendes framkomst. Stadgandet är vidare icke tillämpligt å hägnad kring tomt, åker eller äng eller andra ägor, som kunna skadas av beträdande.
En företeelse, som i hög grad sprider vantrevnad genom dess förstörande
inverkan på landskapsbilden, är förekomsten av reklam ute i naturen. Både
såsom fristående anordningar i form av annonstavlor eller reklamskyltar och
då den genom målning eller annat förfarande anbringas å husväggar, plank
eller berghällar är verkan av denna friluftsreklam synnerligen störande.
Några verkligt bärande skäl för att dylika former av reklam böra tillåtas
torde icke kunna förebringas. Kommittén föreslår därför förbud däremot
inom strandområden, där strandlagen blir tillämplig, och därjämte föreskrift
att redan förefintliga fristående reklamanordningar skola borttagas efter viss
tidsfrist.
Slutligen föreslår kommittén för strandområdena en bestämmelse, som avser att förhindra uppläggandet av skrot, sopor och annat avfall på plats, där dylikt upplag stör den allmänna trevnaden, ävensom straffpåföljd för nedskräpande i naturen genom kringkastande eller kvarlämnande av papper, matrester, flaskor, konservdosor och dylikt.
Beträffande en del av de föreslagna lagbestämmelserna kan måhända med
visst fog invändas, att de borde gälla även annorstädes än inom vissa
strandområden. Stadgandenas samband med regleringen av strandbebyggelsen
torde emellertid vara påtaglig och strändernas natur är säkerligen i allmänhet
mera än annan natur känslig för den störande inverkan av friluftsreklam och
andra företeelser, mot vilka bestämmelserna rikta sig. Uppenbarligen är det
också särskilt angeläget att ingripa mot dessa företeelser på platser, som äro
mera talrikt besökta, vilket torde vara fallet med just de stränder, där
strandbebyggelsen blir reglerad. Tillräckliga skäl torde därför finnas att såsom
kommittén föreslagit tills vidare begränsa dessa bestämmelsers
giltighetsområde på samma sätt som skett med regleringen av strandbebyggelsen.
