här talas om markägares möjligheter att utnyttja sin egendom. avses icke bara ett utnyttjande i form av exploatering för byggnadsändamål, utan varje form av ekonomiskt utnyttjande. I trakter, där ringa efterfrågan finnes å byggnadstomter, bestämmes ju egendomarnas värde så gott som uteslutande av vad därå bedrivet jordbruk eller skogsbruk avkastar, och även en kraftig begränsning av byggnadsområdenas utsträckning kommer där troligen icke att medföra. någon sänkning i egendomarnas värde. Vid bedömandet av hur byggnadsområdes bestämmande till läge och utsträckning kommer att inverka på egendomens värde skall hänsyn tagas icke bara till den del av egendomen, som ligger inom strandområdet, utan också till den del, som må vara belägen därutanför. Den omständigheten att stranden och kanske stora arealer på andra håll inom strandområdet för framtiden bli undantagna från bebyggelse, kommer nämligen med största sannolikhet att – där efterfrågan på byggnadstomter över huvud finnes – i allmänhet höja tomtpriserna på mark, som ligger bakom femhundrameterslinjen.
Karaktären av den avvägning mellan allmänna och enskilda intressen, som skall ske enligt de nu behandlade stadgandena i 5 §, synes icke låta sig väl förenas med några föreskrifter om maximi- eller minimigränser för vad som kan avsättas såsom byggnadsområde. Därtill äro förhållandena inom olika delar av vårt land alltför olika. Däremot har det synts kommittén önskvärt med en bestämmelse, som möjliggör att under alla förhållanden från bebyggelse undantaga viss andel av markägares inom strandområde belägna fasta egendom. Av denna anledning har kommittén föreslagit bestämmelsen i andra stycket andra punkten om att uppenbart missförhållande mellan möjligheterna att utnyttja viss egendom och egendomens värde icke skall anses föreligga, om byggnadsområde omfattar sjuttio procent eller mera av markägares inom strandområdet belägna för bebyggande användbara mark. Denna bestämmelse får givetvis icke tagas till intäkt för att göra sjuttio procent av den för bebyggelse användbara marken till ett normalmått för vad som bör avsättas till byggnadsområde. I allmänhet torde nämligen byggnadsområdena kunna bestämmas avsevärt mindre utan att markägarnas berättigade intressen trädas för när, och i en del fall kan det tänkas vara möjligt att från bebyggelse skydda erforderliga delar av strandområde, även om byggnadsområdet omfattar mer än sjuttio procent. Procenttalet har måst avvägas så, att det under alla tänkbara omständigheter bör vara tillräckligt för att skydda markägare mot förlust, och det har därför – såsom ovan redan påpekats – funnits böra sättas avsevärt högre än vad som kan beräknas motsvara normalfallet. – Stadgandet torde vara ägnat att minska antalet fullföljder mot Konungens befallningshavandes beslut.
En jämförelse med stadgandet i 52 stadsplanelagen, som ju ger möjlighet att vid fastställelse:i stadsplan förordna om skyldighet för markägare att till gator och andra allmänna platser utan ersättning avstå upptill fyrtio procent av all honom tillhörig mark inom det planlagda området, skulle möjligen kunna ge anledning påstå att kommittén varit väl försiktig, då den stannat för procenttalet sjuttio, vilket ju innebär att endast trettio
