bodräkt, då de i 3 § angivna betingelserna föreligga. Ehuru dessa betingelser föreligga. blir emellertid ett brott att bedöma som grov stöld enligt 4 §, om det med hänsyn till övriga omständigheter vid brottet är att anse som grovt. Ett brott som eljest skulle vara bodräkt kan alltså bliva att bedöma som grov stöld t. ex. om det förövats medelst inbrott eller avser betydande värde. Det är dock icke uteslutet att med hänsyn till förmildrande omständigheter bedöma exempelvis inbrottsstöld ur låst förvaringspersedel inom gemensamt hemvist såsom bodräkt.
Ytterligare ett spörsmål är, huru man skall bestraffa annan till brottet medverkande än i lagrummet angivna delägare eller närstående (se härom Thyrén III s. 140 och NJA 1927 s. 422). Kommittén besvarar frågan så, att så snart någon till brottet medverkande tillhör den angivna kretsen av delägare eller närstående jämväl envar av övriga medverkande skall dömas för bodräkt eller delaktighet i bodräkt. Dock skall en utomstående som handlat med uppsåt att tillägna sig själv det tillgripna icke dömas för bodräkt eller delaktighet däri utan enligt vanliga regler, d. v. s. för enkel stöld, snatteri eller delaktighet i sådant brott.
Av ålder har lagstiftningen vid stöld upptagit en mängd specialfall med olika straffsatser. Sålunda upptog 1864 års strafflag ursprungligen icke mindre än tre grader som skulle bestraffas strängare än den enkla stölden, varje grad omfattande ett flertal fall. År 1890 borttogos de två lägre kvalifikationsgraderna, och i stället höjdes straffmaximum för enkel stöld väsentligt. Den enda därefter återstående kvalifikationsgraden, som är upptagen i SL 20: 4, omfattar för närvarande tio fall. Kvalifikationerna äro limitativt angivna; det i SL 20: 4 upptagna strängare straffet skall alltid användas i de angivna fallen men icke i några andra.
Thyrén (III s. 124) framhåller, att hur omsorgsfullt lagstiftaren än avväger de fall, för vilka han stadgar en strängare bestraffning, det dock alltid skall kunna tänkas andra, vilka lika väl hade förtjänt att kvalificeras. Emellertid har Thyrén icke låtit denna invändning, vilken kan göras och även gjorts mot kvalificerande av brott överhuvud, vara avgörande, detta på grund av betänkligheter mot alltför vida strafframar. Hos Thyrén (III 4 §) upptagas därför liksom i gällande svensk rätt och flertalet utländska strafflagar ett antal limitativt bestämda kvalifikationsfall vid stöld. Dessa, för vilka Thyrén inför beteckningen grov stöld, äro tolv, alltså något flera än i gällande lag.
Såsom i redogörelsen för huvuddrag i förslaget framhållits bryter kommittén med det hittills brukliga och hos Thyrén bibehållna systemet med ett antal uppräknade limitativa kvalifikationer. Avgörande för kommittén har varit ej blott den av Thyrén framhållna synpunkten, att en uppräkning aldrig kan göras så uttömmande att den omfattar alla fall förtjänta att kvalificeras, utan lika mycket omöjligheten att undvika, att uppräkningen kommer att omfatta även lindriga fall. Enligt kommitténs förslag skall
