22: 12 andra stycket bliva att bedöma som olovligt brukande. Detta innebar ursprungligen, att brottet bedömdes lindrigare än annat egenmäktigt förfarande. Sedan önskemålet att stävja det starkt tilltagande ofoget att olovligen bruka annans motorfordon vid upprepade tillfällen (1924 och 1930) föranlett höjning av straffet i SL 22: 12, kan olovligt brukande numera föranleda strängare straff än annat egenmäktigt förfarande. För närvarande är enligt SL 22: 12 den normala straffsatsen för det fall att någon tager och brukar, utan lov, vad annan tillhörer densamma som i SL 10: 20, nämligen böter eller fängelse i högst sex månader. Har av gärningen kommit synnerlig förlust eller olägenhet eller är den eljest förenad med synnerligen försvårande omständigheter, kan emellertid tiden för fängelsestraffet höjas till ett år eller till straffarbete i högst ett år dömas.
Thyrén anser tydligen fall av nu förevarande slag i huvudsak vara att betrakta som förseelser och har därför i stort sett icke behandlat dem i sina utkast (se Thyrén IV s. 135 och 162–165). För ägare som, i syfte att åt sig själv eller annan bereda orättmätig vinning, olovligen tager sin sak ur annans innehav och därigenom kränker annans rätt till säkerhet i saken uppställer emellertid Thyrén (IV 7 §) en särskild straffbestämmelse. Kommittén har funnit lämpligt att bland förmögenhetsbrotten upptaga ett allmänt stadgande om besittningskränkningar, närmast motsvarande SL 10: 20. Av vad kommittén yttrat vid sistnämnda lagrum framgår, att ett sådant stadgande icke har sin rätta plats i ett kapitel om brott mot offentlig myndighet. Däremot äger det nära samband med och erfordras som komplement till bestämmelserna om stöld och rån. Detta har redan framhållits på tal om nämnda brott och skall ytterligare belysas i det följande. På brottet använder kommittén det redan nu allmänt brukliga men hittills icke i lagen upptagna namnet egenmäktigt förfarande.
Brottet omfattar till en början alla olovliga tillgrepp utom sådana då "fall är för handen som förut i detta kap. är sagt". Olovligt tillgrepp är att taga lös sak i besittning utan att det föreligger lov av besittaren eller eljest någon befogenhet att taga saken, t. ex. enligt reglerna om hittegods. Likgiltigt är såväl om saken var i annans besittning eller utom besittning som ock vem saken tillhörde eller hur det överhuvud förhöll sig med rätten till saken. Till frågan om egenmäktigt förfarande beträffande fastighet återkommer kommittén vid 7 §.
Stöld och rån skilja sig från egenmäktigt förfarande framför allt därigenom, att de alltid förutsätta tillägnelseuppsåt, men även om sådant uppsåt föreligger, kan ett tillgrepp vara att anse som egenmäktigt förfarande. nämligen där tillgreppet icke innebär skada, i det att någon förmögenhetsöverföring icke äger rum eller i allt fall icke ingår i gärningsmannens uppsåt. Såsom exempel härpå upptages i paragrafen tillgrepp "för att själv taga sig rätt". Hit höra allehanda självtäktsfall, alltså t. ex. att en borgenär öppet eller hemligt fråntager gäldenären det belopp denne är skyldig eller ett föremål som borgenären är villig återlämna om gäldenären betalar. Vidare höra hit alla fall, i vilka vederlag förekommer eller
