vilka ofta äro grova nämnes i paragrafen, att gärningen förövas med våld eller hot eller att den avser maskindrivet fortskaffningsmedel och detta brukas vårdslöst eller utan att återställas. Bestämmelsen om våld eller hot innefattar en motsvarighet till bestämmelserna om motvärn i SL 24: 16, men tydligen kunna våld och hot förekomma även i andra fall. Om ett tillgrepp medelst våld eller hot icke sker i stölduppsåt utan blott med uppsåt att olovligen nyttja saken eller att själv taga sig rätt, bör icke det allmänna stadgandet om rättsstridigt tvång i SL 15: 22 anses tillämpligt utan allenast 20: 6 andra stycket komma till användning. Är åter våldet eller hotet i och för sig belagt med straff enligt strängare lagrum än SL 15: 22, bör detta lagrum anses tillämpligt jämte bestämmelsen om egenmäktigt förfarande.
Om någon olovligen tillgripit och brukat men ej återställt ett maskindrivet fortskaffningsmedel, alltså det fall som framför allt avses med straffskalan för synnerligen försvårande omständigheter i SL 22: 12, bör gärningen i regel anses som grovt egenmäktigt förfarande, såvitt det ej framgår att avsikten från början varit att efter begagnandet återställa fortskaffningsmedlet i oskadat skick. Är gärningsmannen anställd hos eller eljest bekant med bilens eller motorbåtens ägare eller innehavare, är väl detta vanligen avsikten, men annars kan det sällan antagas vara fallet. Tillgrepp av andra fortskaffningsmedel än maskindrivna, t. ex. velocipeder, bliva såsom vid 1 § i detta kapitel framhållits enligt förslaget ofta att bedöma såsom egenmäktigt förfarande även i fall vilka för närvarande anses som stöld. Sådana fall av egenmäktigt förfarande, i vilka gärningsmannen av omständigheterna att döma varit likgiltig för hur ägaren skulle få sin egendom åter, böra tydligen oftast anses som grova, även om fråga icke är om maskindrivet fortskaffningsmedel.
Beträffande tillgrepp och andra besittningsrubbningar som avse fast egendom gälla för närvarande ganska skiftande och delvis svårtolkade bestämmelser. Vad angår fastighet i dess helhet äro bestämmelserna om stöld och rån icke tillämpliga. De nuvarande bestämmelserna om egenmäktigt förfarande i SL 10: 20 äro däremot tillämpliga även på fastighetsförhållanden, men dessutom innehåller SL 24: 1 en bestämmelse om intagor å annans jord, vars förhållande till SL 10: 20 har varit föremål för tvekan (jfr NJA 1904 s. 212). Vad angår fastighets beståndsdelar kan tillgrepp därav bliva att bedöma på många olika sätt. Hava de varit föremål för mänskligt arbete i form av produktion, bearbetande eller hopsamlande, blir gärningen regelmässigt att bedöma som stöld jämlikt SL 20: 1. Tillgrepp av rena naturalster – "sådant som ej till bruk upphugget eller berett är" heter det i SL 24: 4 – är att bedöma som stöld jämlikt SL 20: 2, där fråga är om växande träd eller vissa delar därav och värdet går över trettio kronor. Går värdet ej över nämnda belopp eller avser tillgreppet växande gräs eller torv, blir samma gärning att bedöma som åverkan jämlikt SL 24: 3. Tillgrepp av "vindfälle eller annat sådant", varmed avses vissa men icke
