i fråga om tvångsmedlet bibehållit den nuvarande begränsningen till vissa angivna typer. Enligt förslaget kan sålunda straffbar utpressning utövas endast medelst hot om brottslig gärning, hot att åtala eller angiva någon för brott eller hot att om någon lämna menligt meddelande. De två förstnämnda typerna äro oförändrade hämtade från gällande rätt. Den sistnämnda åter motsvaras där av hot att om någon lämna meddelande som är menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst. Genom den vidtagna jämkningen vinnes, att straff för utpressning kan komma att drabba exempelvis den som hotar att beträffande en person röja något till privatlivet hörande förhållande, t. ex. en sexuell förbindelse, vars yppande skulle vara menligt för honom ehuru det icke kan sägas vara av nyssnämnda art. Likaså kan hot att omtala, att en person tidigare varit ansluten till viss politisk riktning eller att han tillhör viss ras, stundom innefatta hot att lämna menligt meddelande, som icke skulle falla inom gällande lags beskrivning.
En begränsning av det straffbara området göres i gällande lag genom att det för straffbarhet fordras, att gärningsmannen handlar sig eller annan till orättmätig vinning. Vad därmed skall förstås är ej fullt klart. Det torde visserligen vara tydligt, att den tvungnes handling ej får utgöra allenast uppfyllandet av en rättslig skyldighet. Att någon tvingar annan att fullgöra skadeståndsskyldighet som denne ådragit sig kan sålunda säkerligen icke innefatta straffbar utpressning. Däremot kunna måhända olika meningar göras gällande i frågan, huruvida och under vilka förutsättningar, den som tilltvingar sig högre skadestånd än han är berättigad utfå, enligt gällande lag ådrager sig ansvar för utpressning. Enligt en tolkning är sådant skadestånd att anse som orättmätig vinning, emedan den skadelidande ej har något rättsanspråk att erhålla ett så högt belopp. Enligt en annan tolkning föreligger icke orättmätig vinning, om icke skadeståndet därtill framstår såsom oskäligt och den skadelidandes handling därför från moralisk synpunkt ter sig såsom ett övergrepp. I ett icke sällan förekommande fall framträder denna dubbeltydighet i uttrycket orättmätig vinning särskilt starkt. Om en person, som lidit skada genom annans brottsliga förfarande och därigenom blivit berättigad till skadestånd av denne, vänder sig till hans fader eller annan nära anförvant med begäran att utfå skadeståndet och därvid hotar att annars anmäla brottet till åtal, har den skadelidande onekligen med utpressningshot sökt göra vinning för vilken han icke har laglig grund, ty anförvanten har ingen skyldighet att betala beloppet. Från moralisk synpunkt behöver den skadelidandes handlingssätt dock icke vara klandervärt, och det är säkerligen ej önskvärt, att förfaranden av detta slag drabbas av straffbudet mot utpressning.
För att undanröja den dubbeltydighet, som synes vidlåda gällande rätt på denna punkt, har kravet på vinningens orättmätighet borttagits. I stället har uppställts en fordran, att tvånget, för att ansvar skall inträda, skall vara otillbörligt. Det är tydligt, att med en sådan begränsning av det straffbara området fall av nyss nämnda art lämnas utanför. Som tvång medelst hot
