den privaträttsliga ogiltighetsgrunden omfatta förutom kreditocker även sakocker (se NJA II 1915 s. 248).
Thyrén föreslog sedermera en utvidgning av ockerbrottet till huvudsaklig överensstämmelse med 31 § avtalslagen, ehuru med begränsning till onerösa avtal (IV 3 §).
I skrivelse till Konungen den 31 maj 1928 (nr 825) anhöll riksdagen om utredning, huruvida och på vad sätt en effektivare lagstiftning mot ocker vid försträckning skulle kunna komma till stånd. I första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande i ärendet ifrågasattes sådan lagändring, att den som tager eller betingar sig förmögenhetsförmåner. vilka i sådan grad som för ockeransvar förutsättes överstiga vad efter omständigheterna kan anses utgöra skälig ränta, skulle bliva förfallen till ansvar för ocker, med mindre av omständigheterna framginge att förfarandet icke inneburit utnyttjande av en ockersituation. I yttranden, som infordrades över riksdagsskrivelsen, tillstyrktes den begärda utredningen av överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser. Beträffande förekomsten av ocker upplyste åtskilliga länsstyrelser, att de utan resultat efterforskat fall av ocker inom länet, och i många yttranden uppgavs. att ocker förekomme endast i storstäderna. Förslaget att omkasta bevisbördan beträffande ockrarens kännedom om den andres läge förklarades av flera länsstyrelser erbjuda en framkomlig väg, medan andra av principiella skäl motsatte sig en sådan lösning. Vissa länsstyrelser funno ansvar böra förekomma även i det fall, att gärningsmannen ej insett men bort inse att den andres handlande föranleddes av en ockersituation. Ett par länsstyrelser ansågo, att det för ansvar borde vara tillräckligt att uppenbart missförhållande rådde mellan prestation och vederlag och att därutöver ej borde krävas att gärningsmannen utnyttjat den andres trångmål ete. Enligt många länsstyrelser vore svårigheten att få ockrare bestraffade främst en bevisningssvårighet.
På förslag av Kungl. Maj:t genom proposition till 1937 års riksdag skärptes genom lag den 21 maj nämnda år straffet bland annat för ocker. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i ärendet framhöll första lagutskottet, att någon omarbetning av brottsbegreppet icke kunnat ske i samband med utredningen om ändring i straffsatsen. Utskottet förordade en ny utredning angående åvägabringande av effektivare lagstiftning mot ocker. Denna utredning borde omfatta även vissa former av ocker, vilka för närvarande icke äro föremål för straffrättslig reaktion. Riksdagen avlät den 8 maj 1937 skrivelse till Konungen (nr 278) i enlighet med utskottets förslag. Denna skrivelse har överlämnats till kommittén.
Huru önskvärt det än må vara att kunna åtkomma ockrare med straff, skulle det dock vara betänkligt att, såsom ifrågasatts, för detta ändamål rubba principen, att ingen må fällas till ansvar för brott där ej rekvisiten för detta bevisats vara för handen. Icke heller torde det vara tillrådligt att införa straff för ocker av oaktsamhet.
Kommittén har emellertid ansett sig i vissa andra viktiga hänseenden kunna föreslå utvidgning av det straffbara området. Beskrivningen av
