köpa eller föryttra gods som är åtkommet genom brottet eller att besörja omarbetning eller förändring därav, s. k. reell faution. På den som med vetskap om den olovliga åtkomsten förfarit på nu angivet säll med stulet eller rånat gods skola emellertid enligt SL 20: 12 och 2129 bestämmelserna i stöldkapitlet tillämpas. En särbestämmelse gives vidare i lagen angående ocker den 14 juni 1901, varest straff finnes stadgat för den som. där han förvärvat fordran den han visste vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan överlåter större del av fordringen än efter lag skall utgå.
Thyrén har icke i sitt utkast behandlat hithörande brott i annan mån än att han beträffande efterocker upptagit en bestämmelse, nära överensstämmande med gällande rätt.
Redan i allmänna motiveringen har anmärkts (s. 62 f. och 35 f.), att hithörande brott icke, såsom i gällande strafflag skett, torde böra behandlas i sammanhang med delaktighetsreglerna. I 10: 18 a har därför upptagits en motsvarighet till bestämmelserna om personlig faution i SL 3: 9 och 10. En motsvarighet till reglerna om reell faution i dessa båda lagrum samt till SL 20: 12 och 21: 9 och det anförda stadgandet i lagen om ocker har upptagits i nu förevarande paragraf.
Till grund för bestämmelserna i paragrafen ligger följande tankegång. Reglerna om straff för den som genom stöld, bedrägeri, förskingring eller annat brott frånhänder någon en sak böra lämpligen kompletteras med bestämmelser om straff för den som efter brottet tager sådan befattning med saken att det blir svårare för ägaren att återfå denna. Ett straffrättsligt förbud mot att taga befattning med sak som är åtkommen genom brott är emellertid icke tillräckligt för att bekämpa tjuvgömmare och andra, som genom att köpa eller på annat sätt omhändertaga förvärv genom brott främja brottslig verksamhet. Ty förbudet har avseende blott på sak som åtkommits genom brott och drabbar sålunda exempelvis icke det fall att någon tillgodogör sig penningar som influtit för försålt tjuvgods. Vid sidan av en bestämmelse av det slag som nyss antytts erfordras därför ett allmänt stadgande om straff i viss omfattning för den som utnyttjar annans förvärv genom brott till att bereda sig vinning. En sådan bestämmelse gör ej den förstnämnda överflödig, ty befattning med genom brott åtkommen sak synes böra föranleda straff, även om ej vinning kommer därav. Så bör, för att taga ett exempel, köpare av tjuvgods kunna bestraffas, även om han skulle erlägga så hög köpeskilling att affären för honom vore förlustbringande. I viss utsträckning täcka emellertid de båda bestämmelserna varandra. Med hänsyn därtill och då bestämmelserna i stort sett hava avseende på samma brottslingstyp, har det ansetts lämpligt att sammanföra dem till en paragraf med gemensam brottsbeteckning. I lagrummet har dessutom upptagits ett stadgande om ansvar för den som på visst sätt tager befattning med en genom brott tillkommen fordran. Vid val av beteckning på hithörande brott har kommittén, såsom redan i allmänna motiveringen nämnts (s. 67), stannat vid ordet häleri.
