rättsfaktum mellankommit som gör honom berättigad att förfoga över objektet. Har en person i god tro inköpt tjuvgods och därigenom bragt den bestulnes äganderätt att upphöra. kan han sålunda icke fällas till ansvar för det han därefter säljer det. Och om någon förvärvat ett löpande skuldebrev utan att veta att fordringen tillkommit genom ocker, hemfaller han ej till ansvar för häleri. därest han sedermera söker indriva fordringen.
Det förekommer att personer som köpa tjuvgods väl misstänka att säljaren stulit egendomen men med flit underlåta att höra efter huru han åtkommit den. De hoppas nämligen därmed undgå att göra sig skyldiga till uppsåtlig befattning med tjuvgods. Som det i åtskilliga fall ej kan tagas för visst att de skulle hava köpt egendomen därest de vetat att den var stulen, brista ej sällan förutsättningarna för ansvar för uppsåtligt brott. En straffbestämmelse för oaktsamt förfarande har därför synts önskvärd. Med hänsyn till de betänkligheter som kunna anföras mot att straffbelägga icke uppsåtliga gärningar av förevarande slag, synes emellertid en sådan straffbestämmelse böra kringgärdas med snävare gränser än det i det föregående berörda stadgandet i SL 3: 10. Enligt kommitténs mening bliva hithörande gärningar kriminaliserade i tillräcklig omfattning, om ansvaret begränsas till fall då gärningen sker i utövning av yrke eller näring. I andra stycket har därför upptagits en bestämmelse av detta innehåll. Då kommittén icke ansett nödigt att åsätta oaktsamhetsbrott särskilda beteckningar, har någon brottsbenämning icke upptagits i detta stycke. Vid bedömandet huruvida oaktsamhet föreligger måste naturligtvis beaktas, att det för en senare innehavare av en fordran mången gång kan vara svårt att avgöra huruvida denna verkligen tillkommit genom brott. Särskilt gäller detta, där det brott som uppgives hava ägt rum är ocker, eftersom det är en omdömesfråga huruvida det för detta brott utmärkande missförhållandet mellan prestation och motprestation föreligger. Kraven på fordringsinnehavarens omdöme kunna härvid icke sättas synnerligen högt, och det mått av aktsamhet som i det särskilda fallet skall krävas får i viss mån bero på beskaffenheten av den gärning vars straffbarhet är ifrågasatt. Att innehavaren av en fordran som uppgives vara tillkommen genom ocker hänskjuter frågan om gäldenärens betalningsskyldighet till domstol torde på den grund icke böra föranleda ansvar i andra fall än då det bort vara klart för honom att kravet var ohemult.
Straffet för häleri har ansetts böra bestämmas med väsentligt högre maximum än i motsvarande stadganden i gällande rätt. De höga straffen äro naturligtvis i främsta rummet avsedda för det yrkesmässiga häleriet, vilket kan innefatta organiserad brottslighet av mycket samhällsfarlig art. Det har dock lika litet här som i övriga sammanhang ansetts lämpligt att införa särskild straffskala för det fall att brottet sker yrkesmässigt.
Enligt SL 3: 9 inträder ansvar för faution endast om den som gör sig skyldig till sådan gärning icke tillika är hemfallen till ansvar för delaktighet i förbrottet. Någon sådan bestämmelse finnes däremot icke i SL 20: 12. I förslaget har någon motsvarighet till bestämmelsen icke heller upptagits. Frågan om konkurrens mellan delaktighet i förbrottet och häleri har
