kan utmätas inom straffsatserna för vanlig förskingring i kommitténs förslag, föreslår komittén, att SL 25: 11 och 12 upphävas. Detta förslag innebär tydligen ingen ändring beträffande ämbetsmans skyldighet att hålla medel avskilda; erinras må, att blotta sammanblandandet av egna och anförtrodda medel understundom medför straff enligt 22: 4 i kommitténs förslag. I stället för SL 25: 11 och 12 skola dels 2221 eller 3 i kommitténs förslag, dels ock SL 25: 16 tillämpas. Gärningen kommer i regel att liksom hittills utöver frihetsstraff även medföra avsättning, ty endast i sällsynta undantagsfall kan det tänkas vara lämpligt att med tillämpning av regeln i SL 25: 16, för det fall att ämbetsmannen förgick sig av förhastande och ingen eller ringa skada uppkom, i stället för avsättning döma till böter eller mistning av ämbete på viss tid.
Möjligheten för ämbetsman att undgå frihetsstraff genom att lämna ersättning har bortfallit i kommitténs förslag. Det måste nämligen anses stötande, att ämbetsmän genom ersättning skola kunna undgå straff i fall, då det icke är möjligt för enskilda. Vid strafflagens tillkomst framträdde icke denna motsättning, eftersom förskingring då var målsägandebrott och den brottslige följaktligen alltid genom överenskommelse med målsäganden kunde hindra åtal. Sedan förskingring numera kommit under allmänt åtal och ansvar ådömes även i fall då ersättning lämnats, måste det anses uteslutet att låta ämbetsmän undgå det allmänna förskingringsstraffet i dylikt fall.
Den av kommittén beträffande ämbetsmannaförskingring föreslagna ordningen, nämligen att skärpt straff för förmögenhetsbrottet skall ådömas jämte straff enligt SI. 25: 16, är uttryck för en genomgående tanke. Samma tanke finnes i gällande rätt uttalad för ett speciellt fall, nämligen för kronans uppbördsman eller av offentlig myndighet antagen mätare som beträdes med att uppsåtligen göra orätt i mätande, vägande eller räknande; för dylikt fall stadgas ett särskilt strängare straffminimum i SL 22: 5. Detta lagrum har icke bibehållits i kommitténs förslag, utan gärningen blir enligt allmänna regler att bedöma som bedrägeri eller försök därtill. Att ett grovt fall av bedrägeri föreligger, om ämbetsman övar bedrägeri i tjänsten, framgår av 21: 3 i kommitténs förslag, där det heter att bedrägeri kan anses som grovt, om gärningsmannen missbrukar allmänt förtroende. Att trolöshet mot huvudman i tjänsten bör föranleda straff enligt såväl SL 25: 16 som 22: 5 i kommitténs förslag har framhållits vid sistnämnda lagrum. Vid vissa brott. t. ex. stöld, har missbruk av förtroendeställning ej nämnts som exempel på grovt brottsfall, därför att sådana fall där äro sällsynta; det är emellertid utan vidare klart, att en stöld âr grövre, om den förövats av tjänsteman i tjänsten.
I avseende på lagstiftningens införande torde, såsom vid strafflagstiftning i allmänhet är vanligt, principerna i 1864 års förordning om strafflagens införande böra vinna tillämpning. På sätt 5 § nämnda förordning innehåller
