samarbetet icke kunnat inriktas på uppgiften att åstadkomma en genomgående rättslikhet de båda länderna emellan. Samarbetet hur emellertid givit värdefullt utbyte, i det att dels lagstiftningarna närmats till varandra på flera punkter, dels ock kommittén fått tillfälle att upptaga och begagna sig av åtskilliga uppslag från norsk sida.
II. Frågor tillhörande straffrättens allmänna del.
Kommitténs uppgift att som led i en successiv omarbetning av strafflagens hela område utarbeta ny lagstiftning om förmögenhetsbrott är av sådan räckvidd, att kommittén i viss utsträckning nödgas beröra spörsmål tillhörande straffrättens allmänna del. I sitt yttrande över 1934 års departementspromemoria framhåller överståthållarämbetet, att svårigheter kunna
tänkas möta genom att reformen icke begynner med straffrättens allmänna del, eftersom dithörande regler måste undergå betydande ändringar och dessa icke kunna undgå att återspeglas i speciella delens bestämmelser. På grund härav uppkommer, såsom överståthållarämbetet påpekat, det spörsmålet, vilken hänsyn vid omarbetningen av speciella delen bör tagas till planerade ändringar i allmänna delens innehåll.
Ur denna synpunkt är framför allt straffsystemet av intresse. Den enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1938 tillsatta strafflagberedningen har fått till uppgift att verkställa en översyn och kodifiering av samtliga till straff- och skyddsåtgärdssystemet hörande lagbestämmelser, ägnade att intagas i en ny strafflag eller straffbalk. Kommittén har därför till strafflagberedningen framställt frågan, huruvida de särskilda straffsatserna i kommitténs förslag i något avseende borde utformas med tanke på att förbereda en reform av straffsystemet. Resultatet har emellertid blivit, att kommittén ansetts böra bygga på nuvarande straffsystem. Vid en ombildning av straffsystemet få alltså straffsatserna ändras till överensstämmelse därmed.
Beträffande bötesstraffet medför kommitténs förslag såtillvida en förändring som de normerade böterna, d. v. s. böter vilkas belopp bestämmes efter särskild beräkningsgrund, skola försvinna ur strafflagen. Kommittén har nämligen icke upptagit normerade böter i straffskalorna för de båda brott för vilka sådana nu stadgas, nämligen bodräkt och brott beträffande hittegods. Den allmänna bestämmelsen om normerade böter i SL 2: 8 har därför kunnat bortfalla. Kommittén har icke upptagit en från norsk sida framförd tanke att medgiva ådömande av böter och frihetsstraff gemensamt för ett och samma brott i vissa fall, framför allt vid ocker, tjuvgömmeri och liknande brott. Såvitt härmed åsyftas att göra straffet så verksamt som möjligt, något som särskilt kan tänkas eftersträvat i form av kombination mellan villkorligt frihetsstraff och böter, synes frågan icke kunna lösas för sig utan blott i samband med en allmän reform av straffsystemet. I den