Sida:SOU 1963 36 Malmen i Norrbotten.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
121

gravimetriskt av SGU. Under åren 1957-1962 utfördes diamantborrningar, dikesgrävningar och geologiska karteringar. Sammanlagt har drivits 9 642 borrmeter fördelade på 54 hål.

Malmen utgörs av en sammanhängande, skivformig kropp, som har en längd av cirka 1 300 m och en bredd, som varierar mellan 10 och 75 m. Medelbredden uppgår till omkring 35 m. Kroppen stryker i ungefär N-S och har en sidostupning, som varierar mellan 55 och 75° mot öster. Malmen är genom borrningarna känd till ett djup av omkring 300 m under dagen.

Den norra delen av malmkroppen består av svartmalm, vilken mot söder successivt övergår i blodsten. Denna saknar helt magnetit. Omedelbart väster om malmkroppen förekommer i så gott som hela dess längd en tämligen betydande järnmalmsmineralisering i form av malmbreccia, som har en bredd av 20-100 m. Vidare mot väster, delvis på relativt stort avstånd från malmen, förekommer små och ekonomiskt intresselösa kroppar eller mineraliseringar av svartmalm eller blodsten.

Arean av malmkroppen har beräknats till 46 000 m2 och arean av breccian omedelbart i väster till 6 000 m2. Den sammanlagda malmarean i förekomsten uppgår sålunda till 52 000 m2. Ned till ett djup av 300 m har framräknats en malmkvantitet om cirka 70 miljoner ton, vilket innebär att man per sänkmeter bör kunna erhålla 230 000 ton malm. Svartmalmen håller i huvudsak mer än 53 % Fe och omkring 1% P, blodstenen över 50 % Fe och omkring 0.8 % P. Svartmalmen är delvis karbonatrik och håller i genomsnitt omkring 10 % CaCO3.

Analyser visar vidare att malmen håller 0.05—0.35 % Mn, 0.05—0.25 % S, 0.05—0.20 % TiO2 och 0.07—O.22 % V2O5.

I samband med att järnmalmskroppen uppborrades, genomtvärades på ett flertal ställen den tidigare kända kopparmineraliseringen, huvudsakligen i anslutning till de gamla gruvorna. Den påträffade mineraliseringen har dock ringa mäktighet och halterna är genomgående låga.

Källor: Berglund (1924), Frietsch (1962 a), Petersson (1908), Petersson & Svenonius (1899), Ödman (1952).

HARREJAUR

Fyndigheten är belägen strax norr om Lilla Harrejaure, 31 km VSV om Kiruna. Förekomsten ägs av Rederiaktiebolaget Nordstjernan (Johnson-koncernen) och utmålslades år 1951.

Förekomsten upptäcktes i slutet av 1940-talet i samband med de regionala flygmätningar, som Johnson-koncernen utförde. Den magnetiska kartan över området visar en i NV-SO gående indikation, som har en längd