Sida:SOU 1963 36 Malmen i Norrbotten.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

130

Södra Sahavaara och Stora Sahavaaramalmen), något nordligare Tapulivuoma (omfattande Stora Tapulimalmen och Norra Tapulifältet) och längst i nordöst Palotieva. Sydänden av stråket begynner omkring 2 km väster om Sahavaara by, belägen 17 km norr om Pajala by. Fälten är belagda med 24 staten tillhörande utmål. Tapulivuoma ligger inom Kaunisvaara statsgruvefält.

Malmen i fälten utgörs av svartmalm med en icke obetydlig kishalt: svavelkis, magnetkis och ibland av kopparkis. Malmen är uppblandad med skarnmineral och åtföljs av större eller mindre skarnmassor.

Södra Sahavaara är känd genom 4 övertvärande diamantborrhål. Den består till största delen av malm med i medeltal 40.8 % Fe och 0.040—0.63 % P samt 0.039—1.90 % S. Med en beräknad area om 16 358 m2 skulle malmen vid en meters avsänkning kunna ge 51 924 ton malm, motsvarande 28 072 ton slig.

Genom borrningarna har malm påvisats ned till ett djup av omkring 60 m.

Stora Sahavaaramalmen är den största av Kaunisvaarafälten. Den är känd genom 10 jordschaktningar och 2 borrhål. Beräkningar utförda av Högbom (1921) visar att cirka 65 % av malmen utgörs av rikare malm med i medeltal 58.5 % Fe och 0.012—0.076 % P samt 2.41—3.07 % S. Resten utgörs av fattigare malm med i medeltal 41.4 % Fe och 0.064—0.071 % P samt 2.05—2.55 % S. Den sammanlagda arean för båda malmslagen utgör 63 510 m2, och vid brytning beräknas att 157 260 ton rikare malm och 86 626 ton fattigare malm, motsvarande 47 939 ton slig, skall kunna uttas för varje avsänkt meter.

År 1959 övermättes Stora Sahavaaramalmen magnetiskt och gravimetriskt av SGU. Diamantborrningarna påbörjades år 1961 och pågår alltjämt.

Av de geofysiska mätningarna framgår, att arean för det malmförande området uppgår till 67 000 m2 och att man inom denna area har ett järninnehåll, som uppgår till omkring 85 000 ton Fe per sänkmeter.

Borrningarna visar på en tämligen sammanhängande, drygt 1200 m lång skivformig malmkropp, som stupar omkring 50° mot VNV. Malmen utgörs av en kisuppblandad svartmalm och är väl samlad. Den har en bredd, som varierar mellan 20 och 80 m. Analyser finns endast från några borrhål, varför någon ny uppskattning av kvaliteter och kvantiteter av den ingående malmen för närvarande ej kan göras. Järnhalten synes dock vara låg — analyserna antyder, att malmen håller kring 40 % Fe. Fosforhalten understiger 0.1 % P. Svavelhalten ligger mellan 3 och 4 % S och är lika fördelad på magnetkis och pyrit. Stundom håller malmen även något grafit.