136
Salmivaara slatsgruvefält är beläget på nordöstra sluttningen av berget Salmivaara 2.5 km söder om Kaitum älv och 4 km VSV om Neitisuando by. Avståndet till Gällivare är 33 km i SSV.
Järnmalmen upptäcktes år 1897 genom då gjorda magnetiska mätningar, varvid ett 1 km långt störningsområde framkom. År 1904 företags diamantborrningar, genom vilka dels svartmalm, dels svartmalmsblandat skarn med svavelkis och kopparkis påträffades. På grund av närvaron av kopparkis i järnmalmen igångsatte SGU år 1940 undersökningar av fyndigheten. Dessa omfattade magnetiska och elektriska mätningar samt blockletning. Den magnetiska kartan visar ett starkt drag i form av en mot norr öppen båge med längd av mer än 2 km. De indikationer, som framkom genom de elektriska mätningarna, har en sammanlagd längd av mer än 2 km, och de ledande zonerna är upp till 50 m breda.
Under åren 1940—1941 utfördes diamantborrningar. Sammanlagt borrades 8 hål, av vilka 7 var placerade inom statsgruvefältet.
Området är dåligt blottat, men på grundval av hällar, borrkärnor och geofysiska kartor har det varit möjligt att i grova drag skissera geologin och utbredningen av malmen.
I en Linagranit ligger som ribbor eller skivor den malmförande formationen innesluten. Den uppbyggs av en ofta starkt förgnejsad leptit samt kalksten och skarn. Den bildar en mot norr öppen, hästskoformad båge med antiklinal struktur och med skänklarna stupande brant mot väster och öster.
Järnmalmen består av svartmalm med inblandning av magnetkis, svavelkis och kopparkis, det senare mineralet dock i mycket liten mängd. Svavelhalten i järnmalmen kan därför vara avsevärd och analyser med ända upp till 20.6 % S förekommer.
På grund av de få borrhålen och deras stora inbördes avstånd är det omöjligt att göra en säker beräkning av järnmalmens area och dess halter. Järnmalmens västra skänkel genomtvärades av 4 borrhål, och analyser av kärnorna visar, att svartmalmen håller 42—51 % Fe, 0.017—0.036 % P, 15—45 % S och omkring 0.01 % Mn. Arean av denna skänkel beräknas till 25 000 m2. I den östra skänkeln borrades ett borrhål. Detta genomtvärade 13 m malm med 45.5 % Fe, 0.022 % P och 0.4 % S. Längden av denna malmzon kan med ledning av de magnetiska mätningarna beräknas uppgå till maximalt 140 m.
Resultaten är vad kopparmalmen beträffar nedslående. Borrhålen ansattes på de ur kopparmalmssynpunkt mest misstänkta indikationerna, men endast smala kopparmineraliseringar med låga halter påträffades. I ett av borrhålen i västra skänkeln genomtvärades en 1 m mäktig mineralisering med 1.8 % Cu.
Källa: Ödman (1942).
