betydligt mera omfattande än under regionalprospekteringen. Över fyndigheterna göres täta mätningar med magnetometer och gravimeter. I vissa sammanhang kan även elektriska mätningar vara nödvändiga. Dessa arbeten jämte geologiska detaljundersökningar i de kända malmstråkens omgivningar måste betraktas som en mycket betydelsefull del av undersökningarna både ur malmgeologisk synpunkt och som ett avslutande led i malmletningen. Icke alla järnmalmsförekomster kan nämligen lokaliseras genom mätningar från flygplan. Detta gäller speciellt blodstensförekomster, som i vissa fall är praktiskt taget omagnetiska och elektriskt oledande.
Med den kombinerade fysikaliska och geologiska tolkningen av resultaten från de geofysiska mätningarna som underlag utarbetas en allmän plan för uppborrning av varje enskild malmkropp. Planen behöver emellertid som regel revideras allt eftersom borrningsarbetet fortskrider och kännedomen ökar om malmkroppens utbredning, geologiska struktur och metallhalter. Det kan t. ex. visa sig lämpligt att börja uppborrningen av en fyndighet med två maskiner för att senare öka antalet maskiner till fyra och mot uppborrningens slut skära ner det till två eller en.
Kärnmaterialet från borrningarna måste fortlöpande granskas geologiskt och de malmförande partierna analyseras parallellt med borrningsarbetet. Det är av stor vikt att borrkärnmaterialet efter denna bearbetning arkiveras på betryggande sätt och så att det är lättillgängligt för eftergranskning. Borrkärnorna bör nämligen finnas till hands såväl när den slutgiltiga geologiska rapporten utarbetas och malmberäkningen utföres som vid anrikningstekniska undersökningar och vid bedömning av förutsättningarna för gruvdrift. Därtill kommer att borrkärnmaterialet har ett bestående värde både med tanke på jämmalmsinventeringen som helhet och ur allmän geologisk synpunkt.
Järnmalmerna i Norrbotten består oftast av mer eller mindre regelbundna, brantstående skivformiga kroppar eller system av sådana kroppar. Vid lokalprospekteringen bör fyndigheterna undersökas ned till ett djup av minst 200 m under marknivån. Beträffande vissa malmer kan det visa sig nödvändigt att redan i detta undersökningsskede gå ned med borrningen till ännu djupare nivåer. Omfånget av sådana djupundersökningar varierar starkt och måste bedömas från fall till fall efter hand som malmernas övre delar blir bättre kända.
Av naturliga skäl bör lokalprospekteringen inriktas på redan kända malmfält. De viktigaste av dessa är Ekströmsbergsfältet, Kaunisvaarafältet, Masugnsbyfältet, Vittangifältet, Lannavaarafältet och Ruoutevarefältet. Vart och ett av dessa malmfält består av flera fyndigheter. Utom dessa större järnmalmsfält finnes ett betydande antal som mindre ansedda fyndigheter spridda över stora delar av Norrbottens län. De kommer att granskas närmare vid regionalprospekteringen och bör först därefter inlemmas i planen för lokalprospekteringen.
