30
användes fem borrmaskiner, varav tre i Svappavaaraområdet och två i Stora Sahavaara. Borrningsavdelningen kontrollerar även transportorganisationen och svarar för service åt både den geofysiska och den geologiska avdelningens fordonspark. Arbetena administreras i stor utsträckning av personalen i Malåträsk, där även reparationer och service av borrmaskinparken utföres. Ett tjugofemtal arbetare avlönas med medel från LKAB.
De flygmagnetiska mätningarna ledes av en byråingenjör under avdelningschefen för malmbyråns geofysiska avdelning. Fält- och bearbetningsorganisationen omfattar två ingenjörer, fem tekniska biträden och fyra ritbiträden. Mätningsflygplan chartras för varje flygsäsong.
De geofysiska markmätningarna ledes av en statsgeofysiker. För verksamheten finnes ett särskilt avdelningskontor i Kiruna, som förestås av en ingenjör. Fältpersonalen omfattar en förman och ett tjugotal arbetare. För bearbetningen, som till största delen är förlagd till Stockholm, disponeras en geofysiker, fyra tekniker, två ritbiträden och två kontorister.
Underhållet och delvis även byggandet av den mångsidiga utrustning, som användes i fält, ombesörjes vid SGU:s verkstäder i Malåträsk. Administrationen ombesörjes dels från Malåträsk, dels från Stockholm.
Den ovan presenterade organisationen är ännu icke färdigutbyggd. Arbetsuppgifterna i Norrbotten har sedan 1956 ökat i rask takt och tillsammans med utvidgningar inom andra sektorer av malmbyråns verksamhet lett till att SGU:s malmletningsorganisation i det närmaste fördubblats.
Den uppbyggda organisationen har visat sig väl avvägd. I synnerhet det förhållandet att rutinerade tjänstemän kunnat omhändertaga och utbilda för uppgiften nyanställd personal har möjliggjort att inventeringen i Svappavaaraområdet kunnat genomföras på förhållandevis kort tid. Vid en allmän inventering av järnmalmstillgångarna i övriga delar av Norrbotten kan den sålunda uppbyggda organisationen direkt sättas in på nya objekt och successivt utbyggas i mån av behov.
På grundval av geologiskt kända förhållanden bedömes i första hand hälften av Norrbottens län böra undersökas. Ifrågavarande område, som motsvarar omkring 23 blad av den nya topografiska kartan om 5X5 mil i skala 1: 100 000, omfattar främst de norra och västra partierna av inlandet med undantag av fjällregionen (se kartskiss å nästa sida).
År 1960 inledde SGU en regionalprospektering med magnetisk flygmätning av Kirunabladet. Fr. o. m. år 1961 utökades den årliga kapaciteten till två kartblad, vilket ungefär svarar mot vad man kan medhinna med ett flygplan vid rationellt utnyttjande. Under åren 1961 och 1962 har således ytterligare fyra kartblad överflugits.