58
Jämväl inom gruvrättens område föreligger behov av en liknande lagstiftning, innefattande en rätt för gruvrättsinnehavare, som genom andra existerande gruvrätter hindras att effektivt utnyttja sin rätt, att under vissa omständigheter lösa till sig de hinderliga gruvrätterna. Även om ofta svårlösta problem kan uppkomma i samband med fastställandet av lösen för ianspråktagen gruvrätt, anser utredningen införandet av en lösningsrätt av detta slag vara att föredraga framför den enda alternativa lagstiftningsåtgärd, som synes stå till buds, nämligen en tvångsgemenskap mellan olika innehavare av gruvor, som ligger intill varandra.[1] Betydande svårigheter torde nämligen möta, när det gäller att skapa en effektiv förvaltningsform för en dylik gemenskap, inom vilken vitt skilda intressen kan vara företrädda. Utredningen vill till stöd härför framhålla, att redan gruvlagens bestämmelser om samäganderätt i gruva, vilka ju avser att reglera delägarskapet i samma gruva, ansetts mindre väl ägnade att läggas till grund för ett samarbete, som är inriktat på verklig gruvbrytning. För dessa fall har förutsätts, att parternas mellanhavanden regleras genom särskilda överenskommelser (jfr bl. a. prop. 1938:40 s. 167). I än högre grad torde en sådan förutsättning böra gälla inom en association för samarbete mellan innehavare av olika gruvor.
För att de nya inlösningsbestämmelser, som utredningen sålunda vill förorda, skall kunna i önskvärd grad främja en strukturrationalisering inom gruvnäringen bör lösningsrätten ej inskränkas till att gälla endast beträffande fyndigheter, som omedelbart gränsar till varandra, utan även vara tillämplig i fråga om andra närbelägna fyndigheter. Eftersom de lokala förhållandena kan variera väsentligt, låter det sig svårligen göras att genom mått- eller arealuppgifter eller annorledes i lagen precisera innebörden härav.
Ehuru utredningens arbete är inriktat främst på förhållandena inom Norrbottens län, har den likväl bibragts den uppfattningen, att behovet av en lagstiftning sådan som den nu skisserade finnes även inom andra delar av vårt land än Norrbotten. Utredningen har följaktligen icke funnit sig böra föreslå, att dess tillämping skall inskränkas till detta län.
Utredningen vill understryka att bestämmelser om inlösningsrätt i ifrågavarande situationer icke är avsedda att tillämpas annat än i rena undantagsfall. Deras blotta existens kan även antagas komma att främja tillkomsten av samarbetsavtal eller överenskommelser om utarrendering eller överlåtelser av inmutningsrätter på ett sådant sätt att lagens huvudsakliga syfte därigenom tillgodoses.
De nya bestämmelserna bör enligt utredningens uppfattning icke upptagas vare sig i lagen om expropriation, som i princip avser endast fast egendom, eller i gruvlagen. De torde i stället lämpligast kunna meddelas i
- ↑ Jfr Ljungman/Stjernquist. Den rättsliga kontrollen över mark och vatten, del II, 1961.
