Sida:SOU 1963 36 Malmen i Norrbotten.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

90

markens ändamålsenliga bebyggande försvårades. På hemställan av lagrådet, som befarade att föreslagen lagändring under tiden före ikraftträdandet skulle eluderas genom överlåtelser för ägostyckning (prop. 1924:205 s. 20), föreskrevs i övergångsbestämmelserna att lagen skulle äga tillämpning jämväl beträffande ägostyckning, för vilken förordnande meddelats eller avtal om överlåtelse skett under viss tid före lagens ikraftträdande, allt såvitt ej fastställelse meddelats å förrättningen före lagens ikraftträdande. I en samma dag utfärdad lag med liknande innehåll i fråga om avsöndringar stadgades, att lagen skulle äga tillämpning jämväl beträffande avsöndring som skett under sagda tid, dock ej där fastställelse å avsöndringen meddelats innan den nya lagen trädde i kraft. Ett exempel från en senare tid utgör lagen den 20 december 1946 om kontroll å överlåtelse av vattenkraft, enligt vilken förvärv av vattenkraft av viss storlek underkastades offentlig prövning i fråga om vederlagets skälighet och nedsättning kunde föreskrivas beträffande vederlag som ej befanns vara skäligt. Lagen, vilken trädde i kraft den 24 december 1946, skulle enligt övergångsbestämmelserna äga tillämpning jämväl å förvärv som skett före lagens ikraftträdande men efter den 15 november 1946, vilken dag proposition i ämnet framlagts.[1]

Skälen för att den nu föreslagna lagen på sätt förut angivits ges tillbakaverkande kraft under tiden efter förslagets framläggande får speciell tyngd genom den särskilda egenskap hos inmutningsinstitutet som gör det möjligt att utan vederlag till ringa kostnad förvärva inmutningsrätter i hart när obegränsat antal. Sistnämnda förhållande medför att utan retroaktiv tilllämpning skulle genomförandet av lagens syfte kunna omintetgöras i ojämförligt mycket större omfattning än vad i motsvarande fall skulle ha varit praktiskt möjligt exempelvis i fråga om de äldre lagar som berörts ovan. Den omständigheten att inmutningsrätt grundas genom åtgärd av offentlig myndighet och ej genom avtal torde icke böra tillmätas någon avgörande betydelse i sammanhanget. Om den retroaktiva verkan såsom föreslagits begränsas till att gälla inmutningsrätter, beviljade med anledning av ansökningar, som ingivits efter det förslaget blivit känt, synes enligt utredningens mening några allvarligare betänkligheter icke behöva hysas mot en lagbestämmelse av förevarande slag.

En sådan bestämmelse synes dock kräva en mindre modifiering för undvikande av obilliga konsekvenser i vissa situationer. Utredningen åsyftar härvid främst det fallet att en ansökan, på grund av vilken inmutningsrätt beviljats före lagens ikraftträdande, föregåtts av omfattande, före förslagets offentliggörande utförd prospekteringsverksamhet men till följd av tidsbrist

  1. I detta lagstiftningsärende uttalade föredragande departementschefen med anledning av erinringar från lagrådets sida bl. a., att det enligt hans mening vore av värde, att icke under tiden för lagförslagets behandling i riksdagen träffades avtal om överlåtelse av vattenkraft till priser som ej kunde kontrolleras. Några större principiella betänkligheter ansåg departementschefen ej möta mot att låta lagstiftningen gälla avtal, som ingåtts efter det lagförslaget blivit känt (prop. 1946:380 s. 13).