Sida:Sagobok för barn.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


39
QVARNEN SOM STÅR OCH MAL PÅ HAFVETS BOTTEN.

hela bygden i sill och välling,» sade han. Men brodern ville alls inte ta igen den, med mindre den andre ville betala honom tre hundrade daler till, och det måste han gå in på. Nu hade den fattige både pengar och qvarn, och nu dröjde det icke länge förr än han fick sig en gård, mycket präktigare än den brodern bodde i; med qvarnen malde han fram så mycket guld, att han klädde den med bara guldplåtar, och som gården låg tätt vid hafskanten, så lyste och glimmade den långt ut på sjön. Alla, som seglade der förbi, skulle nu in och besöka den rike mannen i guldgården och alla ville se den förunderliga qvarnen, ty ryktet om den spred sig vida omkring, och det var ingen, som ej hade hört talas om den.

Om en tid kom det också dit en skeppare, som ville se qvarnen; han frågade, om den kunde mala salt. »Jo, den kan allt mala salt,» sade den som egde den, och då skepparen hörde det, ville han nödvändigt ha qvarnen, den finge kosta huru mycket som helst; för rådde han om den, tänkte han, så behöfde han icke segla långt bort öfver svåra farvatten efter saltlaster. I början ville mannen inte bli af med den, men skepparen tiggde och bad, så att han till sist sålde qvarnen och fick många, många tusen daler för den. Då skepparen hade fått qvarnen på ryggen, stannade han icke länge qvar, ty han var rädd för att mannen skulle ångra sig; att höra efter huru han skulle stanna den, hade han icke tid till, han skyndade ned till skeppet det fortaste han kunde, och då han kom ut ett stycke på