»Hu då, det kommer en stor, lång trollpacka med hufvudet under armen och en säck på ryggen.»
»Spring under bakbordet och göm dig!» sade modern.
I det samma kom det stora trollet in. »God dag,» sade det.
»Gud signe dig,» sade Smörbocks mor.
»Är inte Smörbock hemma i dag?» sporde hexan.
»Nej, han är i skogen med far sin och jagar ripor,» svarade käringen.
»Det var dumt, det,» sade trollpackan, »jag har en liten fin silfverknif, som jag ville ge honom.»
»Pip, pip, här är jag!» sade Smörbock under bakbordet och kröp fram.
»Jag är så gammal och styf i ryggen,» sade trollet; »du får lof att krypa ned i säcken och ta upp den sjelf.»
Då Smörbock väl var nere i säcken, kastade trollet den på ryggen och gick ut. Men då de kommit ett stycke på vägen, blef hexan trött och frågade: »huru långt bort kan det vara till någon sofplats?»
»En half fjerdingsväg,» sade Smörbock.
Trollet satte nu ned säcken vid vägen och gick in i småskogen och lade sig att sofva. Under tiden passade Smörbock på och tog sin knif, sprätte hål på säcken och kilade ut, lade dit en stor fururot i stället och vände om hem till modern. Då trollet kom hem och fick se, hvad det hade i säcken, blef det alldeles ifrån sig af ilska.
