Dottern och styfdottern.
Det var en gång en man och en qvinna, som hade gift sig med hvarandra; de hade hvar sin dotter. Hustruns dotter var håglös och lat och ville aldrig göra något, och mannens dotter var flink och villig; men ändå kunde hon aldrig göra styfmodern till lags, och både käringen och dottern ville gerna bli henne qvitt. Så skulle de en gång sitta vid brunnen och spinna begge två; dottern skulle spinna lin, men styfdottern fick icke annat än blånor. »Du är då alltid så flink och så ferm, du,» sade dottern, »men ändå är jag inte rädd att spinna i kapp med dig.» Ja, så kommo de öfverens om, att den som tråden först gick af för, hon skulle ner i brunnen. Rätt som det var, så gick tråden af för styfdottern, och då måste hon ner i brunnen. Men då hon kom till botten, stötte hon sig icke, och rundt omkring sig såg hon icke annat än en vacker grön äng.
Hon gick ett stycke fram på ängen och kom till en risgärdsgård; den skulle hon öfver. »Ack, trampa
