voro de alldeles för dugtiga och narrade af henne det hon egde och hade. Men flickan gaf sig icke, hon, utan sade att hon ville ha tjenst, och så sade trollkäringen, att hon skulle ta henne och försöka om hon dugde någonting till.
Det första hon fick att uträtta var att hemta vatten i sållet. Ja, hon gick till brunnen och hälde vatten i s ållet; men lika fort som hon hälde i, rann det ut igen. Då sjöngo fåglarna:
»Smet i ler,
Lägg i strå!
Smet i ler,
Lägg i strå!»
Men hon brydde sig icke om fågelsången; hon kastade ler efter fåglarna, så att de flögo långt bort, och hon måste gå hem igen med tomt såll och fick bannor af trollkäringen. Sedan skulle hon mocka i fähuset och mjölka korna; men det tyckte hon att hon var för god till. Hon gick in i fähuset i alla fall; men då hon kom dit, rådde hon icke med grepen, så stor och tung var den. Fåglarna sade detsamma till henne som de hade sagt till hennes halfsyster; men i stället tog hon gödsel och kastade efter fåglarna. Då hon skulle till att mjölka, voro korna oroliga och stretade och sparkade, och för hvar gång hon hade fått litet i stäfvan, slogo de omkull den. Fåglarna sjöngo:
»Liten stråle,
Snälla, gjut
Till småfåglarna ut!»
