145
Handeln står på bår i hvar butik — san,
Skeppen gå ej, liksom hvar fabrik — san.
Enda lif på dagen
Är arbetar-magen,
Som emellanåt ger till ett skrik — san.
Denna visan är ej mycket lång — san,
Men jag vill ej trötta ut min sång — san.
Min pegas skall beta.
Vill ni mera veta,
Svarar ödmjukt jag: en annan gång — san!
I en ung väns minnesbok.
Med lösa tömmar hän fly tidens snabba fålar
Utöfver berg och dal i evigt rastlös färd,
Och ungdomsdrömmen med sin rosenröda verld
Flyr bort, en majsky lik af purpur och af strålar.
Säll den, hvars rena bröst i lifvets blomstertid
En inre, evig skatt mot tid och öden gömmer,
Hvars hopp går öfver skyn, hvars hjerta aldrig glömmer,
Hvad mången dåre glömt: att lifvets konst är frid.
Med sköna löftens glans, vårt jordlif oss begåfvar,
Och mången yppig krans gaf hoppets rika vår;
Men, ack! hvar jordisk fröjd uppå volkaner står,
Och sparsamt fylles blott hvad lifvets tunga lofvar:
