151
Att rätt dig tillbe? — Och jag såg omkring mig,
Liksom jag sökte mig en plats på jorden
Att sitta närmare den gode Fadren.
Då hviskade på en gång, som jag tyckte,
Från gräs och blommor: Gud bor allestädes,
Men med det rena hjertat sitter menskan
Den gode Fadren närmast uppå jorden.”
Och ned jag satte mig i veka gräset
På brädden invid dalens flod, hvars bölja,
En spegel lik, upptog hvar bild på stranden.
En mängd af blommor doftade omkring mig
Med fromma anleten och högtidsdrägter.
Det var ej blommor endast, som jag tyckte:
De voro syskon och jag deras broder,
Ett väsen, liksom de, vid jorden fästadt,
I tidens boja trånande mot ljuset.
Och vid jag tänkte så, blef ögat varse
En sippa ytterst uppå stranden luta
Utöfver böljans graf sitt englahufvud?
Och ensam stod hon, skild ifrån de andra:
Det var som om hon obemärkt sig smugit
I ensamheten, för att dö vid floden.
Den gröna kransen kring det veka lifvet
Förvissnad hängde sina blad mot jorden.
Förgäfves stödde jag den kalla stängeln:
Det fromma blomsterhjertat slog ej mera.
Då ville jag den hvita kronan röra
Och än betrakta hennes gyllne smycke,
Som lyste der, ett minne utaf solen.
Då föll, hur varsamt än vid den jag rörde,
