157
Haf tröst, o sorgsna sinne!
Gråt ej: hon är ej död;
Hon sofver blott derinne
Från verldens sorg och nöd.
Se, jorden återkräfver
Allena andens skrud,
Men anden evigt lefver
I himmelen hos Gud!
Min hembygd.
Ett litet lustigt skepp, med hvita segel,
Jag har vid strand, der mina timmar fly.
Det gungar lätt utöfver böljans spegel,
Det seglar kapp med molnen öfver sky.
Dess namn ar Fantasi: en liten broder,
Som kallas Minne, sitter vid dess roder.
På det jag gungar till min hembygd ofta,
Der vakan hörs i sommarnatten slå,
Der bergen lyfta sig och dalar dofta,
Och norrskens-kronan flammar i det blå.
Ack! när jag tänker, hur Guds stjernor vaka
Kring dina fjell — då längtar jag tillbaka.
Jag älskar dig, och skönt står ock ditt minne,
En stjerna likt vid horisontens rand.
