Den här sidan har korrekturlästs
16
Och dagen om han tjöt och svalt,
Och natten trängde på.
Att svälta eller våga allt
Var kinkigt båda två.
Men Nalle, som var djerf och ung,
Slog all besinning bort:
Ett väldigt språng tog skogens kung,
Fast språnget blef för kort.
Med faran brottas han och tar
Ett rigtigt kämpafång;
Men sjön i pelsen honom drar
Till död och undergång.
Med nödrop genom dal och fjell
I fallet han försvann.
Men länsman tog hans hud till fäll
På sin kibitka han.
Med häpnad ännu fallet slår
Naturns och konstens vän.
Och Noren ännu sansad går,
Och mins nog Nalle än.
Och stenen står vid samma elf,
Och ”Björnsten" kallas han.
Nu kan ni fråga honom sjelf,
Om ej min sång är sann.
