21
Men med tårar i sitt öga,
Ty hon vet att hon är bunden,
Beder hon till vårens engel:
”Broder! lossa mig ur bojan,
Ty jag längtar till min fader.” —
Engeln svarar: ”döden endast
Kan ur fängelset dig lossa;
Nyckeln är förtrodd åt honom.
Jag af himlen blott är skickad,
Till att trösta och hugsvala.”
Parodi.
I stjernlös qväll, som bredde mörkrets flor
Kring konunga- och borgare-palatsen,
En ung off'eer på Norrbro gick och svor,
Att hon ej ännu var på mötesplatsen:
”Flyg, aftonflägt! och eden bär,
Och skynda på min lilla Lotta,
Och säg att jag gått trogen här
Från klockan sju till klockan åtta!”
Af mången lykta staden lystes opp,
Och par om par de älskogsskaror vandra;
Den unge krigarn sjöng med mod och hopp.
Att om ej Lotta kom, fick han väl andra:
