Hoppa till innehållet

Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

4

Och så går sommarn, Vintern kommer sen.
Som mygg försvinna skepp och skeppskapten.

Då blir det lugnt och tyst som i en graf.
Ett silfverlock läggs på det djupa haf,
Och stora skälar gå, som man har sagt,
Med frakt af skältran i dess öde trakt.
Mer vet jag ej, oaktadt all min flit,
Ty denna tiden går jag aldrig dit.

Nu är jag stängd, som fisken i en kil.
Till fasta landet har jag tvenne mil.
Och närmsta grannen mellan mig och mån'
Är ryska kejsarn, öster härifrån.
Jag kan deröfver just ej sorgsen bli,
Ty mellan oss fanns aldrig sympati.

Snart öfversnöadt står mitt lilla bo.
Som björn i ide ligger jag i ro.
Och hände, sommardags, för fjesk och språng,
Att äta, det fick bli en annan gång,
Så har jag nu så mycket mera skäl
Att äta opp qvartalet och må väl.

Och skulle jag nu leds det minsta grand,
I nacken slår Apollo mig ibland.
Och skockas moln omkring mig någon gång,
Då slår jag mig på strängaspel och sång,
Tills det blir solsken i mitt bröst igen.
Nu vet du hvad jag gör. Farväl min Vän!