7
Poeterna.
Förunderliga äro vi poeter,
Ett musikaliskt folk. Med skäl det heter,
Att vi ha snille. Obeskrifligt ömma
Vi spela luta hela da'n och drömma;
Och ljusa dagen se vi midt i natten,
Men i vår hydda fins knappt bröd och vatten.
Förunderliga äro vi poeter,
Ett genomskinligt folk, liksom af ether.
Förgäfves äflas vi att blifva täta:
Apollo-fadern ger oss knappt att äta;
Ty skalder tål han ej med magar tunga:
På nykter mage hör han helst oss sjunga.
Förunderliga äro vi poeter.
Mot molnen sträfva vi liksom raketer,
Och under flygten mellan dem och jorden,
Då är vår själ en klangrik harpa vorden,
Och lifvets sorger dunsta bort på färden,
Och jorden äga vi och andeverlden.
Förunderliga äro vi poeter.
På jorden stundom slutna som paketer,
För verlden är vårt väsende en gåta;
Mjeltsjuka tårar sitta vi och gråta;
Ur hjertats krater såsom glöd de hvälfva, —
Hvarför vi gråta veta vi ej sjelfva.
