Den här sidan har korrekturlästs
135
Ty du tänkte under sång och skämt:
”Sämre går nog mången här och larfvar”,
Och du såg att himlen födde sparfvar,
Och ditt hopp stod ofvan solen jemt.
Ack! när hjertat brustit, och vårt öga
Flammat ut och släckts, då gör så föga,
Huru stoftet döms, som hädansof.
Fritt må verlden om vårt värde tvista!
Sargar ilskan minnet vid vår kista,
Grafvens folk är döfstumt, gudskelof!
