144
Syperba sjökort fantasien ritar,
På hoppets ankar man fullkomligt litar.
Vi lägga ut från land på lifvets bölja,
Och vilda stormar på hvarandra följa,
Ty stiltje fins ej på ett haf som detta.
På lyckans tempel straxt vi kurs nu sätta;
Till hennes guld-kust längta vi så gerna:
Som på en fyrbåk tro vi på dess stjerna.
Men ack! hvem vet ej, hur det gick på färden! —
Det fins så många dolda grund i verlden,
Som Ödets Lotsverk ej behagat pricka.
Förgäfves varsamt vi omkring oss blicka,
Förståndets kompass visar också miste —
Och ofärd kom, förrän vi ordet visste.
Fullkomligt lycklig ingen seglar öfver
Ett haf så nyckfullt. Ingen klok manöver
Kan rädda ifrån lifvets mörka öden.
Men ett jag vet: att sorgerna och nöden
Och stormarna på lifvets haf vi slippa,
Då skrofvet kantrar — emot dödens klippa.
