Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

155

Tegnér satt lif i minnet af vår ära
Och våra bragder i de fordna dar.
På ryggen såg man Frithiof Ingborg bära,
I Frithiof alla flickor blefvo kära,
Och snart hvar symamsell en Ingborg var.

Då sjöng Stagnelius med lif och anda,
Men mest mot molnen riktades hans håg.
I solen såg han ständigt sin Amanda,
På jorden knappt en städerska han såg.
I mörka drömmar sig Vitalis söfver,
Att han en ensling uti öknen var.
Han hade dock sin tös att dikta öfver,
En sötnos, det förstås, en skald behöfver,
Och Laura jemt han uti kjolen drar.

Nikanders hjerta af förtjusning skälfde
Vid drömmen om Hesperiens gyllne strand.
Han stora tankar i sitt hufvud hvälfde,
Och Runesvärdet vägde i sin hand.
”Framåt!” han tänkte, och tog vandringsstafven,
Och hänryckt flög i gamla Romas famn.
Han sjöng och brann — kom åter öfver hafven,
Begärde bröd, och fick en sten på grafven,
Som Akademien högg uti — hans namn.

Gif plats, gif plats! Carl Fredrik Dahlgren nalkas,
En frisk fysik i sångens glada lund.
Hör hur han sjunger, hur den skälmen skalkas,
Och binder rosor omkring Bacchi sprund.