Den här sidan har korrekturlästs
158
Förnöjd han knäpper sin syrtut
Och färdig re'n
Han nacken slår mer styf bakut
Och ordar se'n:
”Adjö, min fru! nu vandrar jag:
Ställ glas kring bål'n!
Vi få väl halfva sta'n i dag
I rådmansgåln.”
Men frun hon skrek så glad och säll:
Min hjertans du!
Låt se, att gumman din i qväll
Är rådmansfru!”
Men Jöns stod, allt som valet skred,
Långnäst och qvald.
Hans närmsta granne, som var smed,
Blef allmänt vald.
Att Jöns båd' svettades och frös
Ej undras på.
Då han kom hem, var elden lös
I hvarje vrå.
Frun hoppar som ett retadt höns
I dörr'n och svär:
”Du kallas icke blott, du är
En riktig Jöns.”
