192
Mulen och kulen, aldrig han hade
Ringaste tecken till mennisko-vett.
Efter hans pipa ingen nu dansar,
Rättnu man andas kan som förut.
”Våren är kommen. På sina kransar
Ängarna binda.” Våldet är slut.
Nu kan man hänga pelsen i skrubben,
Lappskor och muddar på vind bära opp:
Sjelfvaste. Flora dansar i stubben,
Fläktar i vinden sin blomstersalopp.
Våren är kommen. Glädjen och sången
Följa som eviga englar hans spår.
Sofven J, Skalder? Fram med basongen!
”Lärkorna sjunga: nu är det vår!”
Sorgen i hjertat ligger begrafven,
Smärtan, den otäckan, känner jag ej.
”Upp genom luften, bort öfver hafven”
Hör man ej annat än hipp och hurrej.
Orren i skogen spelar och blundar —
Man kan bli tokig. Hit med kantin!
”Vikingasäten, åldriga lundar:”
Sverge, din skål uti skummande vin!
Du är gudomlig, vår-smyckad vorden,
Hör hvilket jubel kring berg och kring dal!
Maken till gumma fins ej på jorden —
Svea! din skål ur min fyllda pokal!
