211
väderqvarnar. Detta var siste viftningen i skärgården. Mjuka tjenare! mjuka tjenare!
Svart-Klubb.
Här nös kapten. En äldre dam uttydde den märkvärdiga händelsen såsom ett godt förebud. På afstånd mullrade åskan, ”Jofurs nysning”, som af andra passagerare ansågs såsom ett dåligt omen. — Nu ringde matklockan.
”Nos numerus sumus et fruges consumere nati.”
Vi åto en förträfflig gammal ost. Några af sällskapet påstodo att det var kronan bland alla ostar, hvarföre det föreslogs, att han under resan borde kallas Gammal Ehrnkrona.
Djurstens Båk
passerades och hafvet emottog oss med pukor och trumpeter. Vågorna växte. Båten rullade.
”Då steg från underjordens floder
Ej döden, men hans yngre broder,
Det bleka vanvett opp” — — —
nej, mitt herrskap! det var väl värre! det var sjösjukan, som steg ombord och gjorde villervalla bland passagerarne i alla vrår och vinklar. Somliga smögo sig ”tysta som Egyptens prester” in i sina hytter, för att hvar och en på sitt vis söka göra opp med den ovälkomna gästen. Somliga tuggade på trädpinnar såsom ett preservativ. Andra höllo flytande föredrag vid relingen, och få sluppo helskinnade undan. Natten blef som den kunde.
