57
”Rönndrufvan glöder”! ja det är mycket sannt; men
tag fram druf-sorten, och det fins ej i hela verlden ett
så tarfligt Bacchi-barn, som skulle kunna höja en enda
ton till dess berömmelse. Men hösten smickras, liksom
andra rika personer, ofta för underordnade egenskaper.
Man kan ej nog berömma de ”gyllene löfven”, som man
annars vet skräpa rysligt i gångar och alleer; de
”svällande körsbären”, som man får ondt i magen af, och de
”gullgula plommonen”, som man ej får äta för koleran.
Att hösten har ett godt bord, det kan icke nekas, om
man notabene vore bjuden; men då man skall betala hans
läckerheter kontant, och till på köpet i dessa tider så
enormt, att ”en smörgås kostar mera än hela magen är
värd”, så uppskjuter jag för min del att lofsjunga honom
till bättre tider.
I dag är han mer än vanligt vresig och ogunstig. Föreställ er en himmel som är grå, en jord som är grå, och ett haf som ej syns för bara grå dimma. Allt är grått i grått; ett öfversuddadt landskap; ej en skymt af ultramarin, lack- eller kromgult. Hösten är i sitt flor, och vintern i farstun. Fiskmåsarna ha upphört med sitt fiske. Vimplar och flaggor ha försvunnit med sjökaptenerna, som gått i vinterqvarter. Det blir visst yrväder. Då går jag och lägger mig. Man bör inte vara oppe, då det är yrväder. Qvällen blir ruskig. Himlen är gråtfärdig, jorden ängslig, stormen blåser i ”sjunde basun”, hafvet vrålar, ingen sångmö kan vara ute i sådant väder:
Gapande djupet rörs opp,
Löjan har flytt från land,
Urblekt är Floras salopp,
Frosten står hvit på strand.
