Den här sidan har korrekturlästs
65
Tuppen Apollos död.
Apollo dog, som med sin sång
Mig väckt och glädt så mången gång.
Helt plötsligt tog hans bana slut,
Bedröfvad ser familjen ut.
Han biten blef utaf en hund,
Och dog i samma stund.
Han caput för familjen var,
Och skada var det uppå karl.
Hans skick var så, att man blef flat,
En air som en aristokrat;
Och fostrad under Spaniens sol —
Det hördes när han gol.
Guldsmidd och rik var hans kostym.
Ett skaft som Jemtlands jägar-plym,
Och blodröd kam och dito krås,
Och artig var han, det förstås.
Man undrade också ej på,
Hvar höna stod på tå.
Och käck i kärlek och kabal:
Det var ej värdt för en rival
Att sticka dit. Då brann som kol
Hans blick, och sporren högg som stål.
Sehlstedt. II.5
