90
Sjömans-sång.
Gunga, mitt fartyg! på böljorna blå,
Fyllen i seglen, J susande vindar!
Allt står på gafvel, det fins inga grindar,
Hafvet står öppet, stick ut, låt det gå!
Vågorna lätt uti solskenet leka,
Frisk står min håg utåt blånande rand.
Tåren dock bränner, jag kan icke neka:
Smärtsamt jag skiljs från mitt fädernesland.
Dyrbara vänner jag tagit ombord,
Saknadens tröst på min ensliga bölja:
Vänliga englar på hafvet mig följa,
Heliga minnen från barndomens jord.
Ej fins ett land mera härligt än Norden,
Äran är döpt på dess tallkrönta strand.
Kärlek och Tro finnas aldrig på jorden
Starkare än i mitt fädernesland.
Väl är det härligt, dit böljan mig bär;
Men om ock Södern kan sinnet förtjusa,
Ej får jag höra hur skogarna susa
Väldigt bland snötäckta fjellen, som här.
Ej får jag höra i dalar så gröna
Forsarna larma i norrskenets brand,
Aldrig se himlen i qvällar så sköna,
Som dem jag såg i mitt fädernesland.
