138
På berget och i dalen.
Pastorale.
Undren ej, go vänner! att man stundom tröttnar
På ett unket stadslifs småfnask och bestyr.
Kroppen tärs och slappas, sjelfva själen blöttnar,
Glädjens milda genius från kamraten fyr.
Solen herrligt lyste. I mitt hjerta brann det
En oändlig längtan att se trän och gräs.
”Menskan skapat staden, Gud har skapat landet!”
Ropte jag en dag — och reste bort i chäs.
Samma dag om qvällen såg jag paradiset
Med dess blommors doft och med dess björkars sus.
Och min bostad tog jag, uppå gamla viset
I ett fromt och muntert Komministers-hus.
Hvilken fröjd och ljufhet, då man vet sig lemnat
Tjenstetvångets otyg i en qvalmig stad!
Åtta dagar minst jag här på landet ämnat
Att få skratta godt och vara fri och glad.
Här på berget står jag att min frihet fira,
Solen står i öster strålande och klar.
Men min Gud! der syns ju än Katrinas spira
Ifrån gamla Stockholm, som jag qvittat har.
Sköna kyrktorn! låt i fred och ro mig vara,
Hvarför spejar du så himmelsvidt omkring?