Den här sidan har korrekturlästs
7
Uti vågornas salt,
Sen bon lefvat sig klen.
Ty der skapas hon om
Och blir präktig och ren
Mot hon var, då hon kom.
Och i solbaddet se'n
Kan hon sola sig torr
Och bli sprittande som
En aborr.
Hösten rycker nu an,
Och han är som han kan:
Tila känd till humör,
Men det rår han ej för.
När hans berserka-mod
ätter fart i hans blod,
Blir han liksom förgjord,
Ty då rifver han opp
Både himmel och jord,
Som om fan red hans kropp,
Ni kan tro mina ord. —
Dock, för sjutton! hvad gör
Litet dåligt humör?
Det är skapelsens skuld.
Men han har sin merit:
Han är gifmild och huld
Och strör ut hit och dit
Sina skördar af guld,
Fastän menskan, det nöt,
Som sig bättra ej vill
I sin vishet beslöt,
