Den här sidan har korrekturlästs
147
Första Lärkan.
Sjung ej, lärka! det är ej af nöden:
Döden lurar på din första drill.
Du ej känner dina mörka öden:
Skytten sigtar — och du hör i döden
Underdånigst någon hofkatt till[1].
Vänligt kommer du att hos oss gästa,
Vårens fröjd du bjuder menskan på.
Ack! låt bli att vid vår jord dig fästa:
Menniskan är van att klå sin nästa,
Håll dig utom: skotthåll i det blå.
Vet, din undergång är bland de största
Prisbelöningar i sångens kall.
Sök ej här att vara få den första,
Blod är det, hvarefter menskor törsta:
Fly! att sjunga här är knall och fall!
- ↑ Afser bruket vid hofvet att betala en dukat för den första
skjutna lärka som presenteras. Detta bruk afskaffades af konung
Oscar: men, ty värr, brukas ännu här och der att skjuta vårens
budbärerska.
