183
Farväl, farväl! troligen för alltid, du präktiga hamn
och bete för en permitterad vinddrifyare!
Vi voro nu på hafvet, som anses så präktigt och storartadt. ”Jag kan aldrig utan vördnad, säger den älsklige Törneros, nalkas denna de jordiska tingens urgamla mormor. Dess yta är orolig och vansklig som tiden, medan dess anade djup är stumt, hvilande och outgrundligt som evigheten.”
Jag tillstår, att jag kände, åtminstone denna gången, ingen synnerlig vördnad för ”gamla mormor”. Det fräste om gumman, så arg och uppretad var hon. Jag tycker inte om fräsande fruntimmer med hotande åtbörder och fradgan kring läpparna. Vår hederlige kapten försäkrade, att det väl blåste friskt, men var ingen riktig storm. Nå, ja! man måste väl tro hvad sjökaptener försäkra, helst på ett element, der de ha sin födkrok. Likväl tycks jag minnas, att sjelfva fader Tegnér varnar på något ställe:
”Tro icke allt hvad skeppare förtälja
Om oerhörda ting, som de erfarit,
Om verldens gåta, ändtligt löst af dem,
Och om de vises sten, som de ha funnit.”
Emedlertid blåste det friskt, och som jag tyckte, mycket
friskare än det hade behöfts. Fruntimmerna höllo sig
visligen i sina respektive hytter; men hvad de hade för sig,
är för mig förborgadt. Herrarne på däck kikade till höger
och venster på de rullande vågorna med oroliga blickar och
kinder, gula som dukater, ty det var i solnedgången.
Under sjögång ser det rätt komiskt ut, då man vill se
tvärsäker ut och promenera på däck, under bemödande att bi-
