213
Till min nådiga tant i Stockholm.
(Med poetiska kalendern Utkiken.)
Jag får på det högsta tacka Tant för den angenäma
skrifvelsen samt den lika angenäma underrättelsen, att Tant har
flyttat ifrån Kattrakarbacken. Upprigtigt sagdt, har det
varit en riktig pina, hvar gång jag nödgats skrifya den
fatala adressen. Tant måste medge, att Drottninggatan
låter bra mycket bättre än Kattrakarbacken, och jag
gratulerar af allt hjerta till den lyckliga omflyttningen. Att
en klarinett-blåsare bor i samma farstu, kan visst vara
mindre angenämt; men då olägenheten inskränker sig till
att blott höra honom, går det väl an; värre vore det, om
Tant äfven nödgades se honom blåsa, hvilket i mitt tycke är
någonting afskyvärdt. Då jag var i Upsala, bodde jag
vägg i vägg med en dylik pipare, så att jag var tvungen
att både se och höra honom. Han hade alltid söndriga
läppar och skyllde på magsyra. Till på köpet nyttjade han
blå och hvita näsdukar, hvilket är det otäckaste jag vet.
Hans favoritstycke var! ”Kommer du åter med Gudaprakt,”
hvilket han blåste sex timmar om dagen under hela
året. Tant kan tänka sig hvilken plågo-ande! En qväll,
sedan han somnat, tänkte jag slå ihjel honom, för att slippa
