215
Den som blåste klarinett,
Skulle aldrig rum få hyra.
Husvill skulle han få gå,
Tills han skulle skifta färgen;
Men om rum han skulle få,
Blef det i Tyskbagar-bergen
Orsaken hvarföre jag nu uppvaktar med denna epistel,
är egentligen den, att jag önskar få dedicera min nya
kalender till min alltid goda och nådiga Tant, helst denna
önskan står tillsammans med ett längesedan gifvit löfte att
tillegna Tant nästa häfte af mina visor. Jag är derföre
särdeles glad, att min sångmö nu, liksom major Stjernsvärds
turbin-tjärna, ”håller hvad hon lofvar”
Namnet ”Utkiken” torde förefalla Tant något besynnerligt, särdeles som jag ej kan begära att Tant skall veta hvad en Utkik egentligen är, och torde jag derföre böra något närmare förklara hvad som menas med en sådan tingest, och hvad gemenskap han kan ha med mina visor.
En utkik, sådan den befinnes här på Sandhamn, är en mycket hög ställning, upprest på högsta punkten af ön och försedd med en mängd pinnar, alldeles som i en stege hvarpå lotsarne, liksom Jakobs englar, vandra upp och ned, för att efterse, om några fartyg äro synliga till sjös, för att sedan bege sig ut emot dem, dels för att be dem vara välkomna, dels och synnerligast för att visa dem rätta vägen och föra dem ”i vår lugna hamn”. Då nämnde utkik är bygd i förening med en på samma ställe växande tall, så kallas äfven denna lotsarnes luft-vandring: ”att gå tallen.” Skulle Tant någon gång komma hit, så afråder jag Tant på
