22
Men skogen lär vara uthuggen,
Och munförråd finns ingenstans:
Om krog och ej hökarbod fanns
Jag vore 1 gluggen.
Till Jupiter heldre jag flöge,
En jord, som skall vara för mer,
Med manfolk minst sex alnar höge
Och töser på nitton qvarter.
Der njuta båd' menskor och nöten
Fritt vivre i ljufvaste ro.
Der äter en jupiters-bo
En gödkalf i stöten.
Mig tycks nu, som om jag ej vore
På jorden bland småstrunt och gnag.
Det är som bland molnen jag fore
Kring himmelens arkipelag,
Ett haf utaf renaste ether
Med simmande öar uti,
Och silfver och guld i parti —
Ett land för poeter!
Ej ringaste skymt ser jag hvarken
Af strand eller klippor och skär.
Som Noach i gungande arken
Jag vet nu ej, hvartut det bär.
Tänk, om jag till stranden ej hinner
Och flux uti afgrunden låg!
Hvad mera! ”Mitt tif är en våg,”
Som vräks och försvinner.
