Den här sidan har korrekturlästs
24
I berg och dal.
Ljuft är att om Våren gå och drömma,
Då naturn är så oändligt söt,
Att se fjäriln leka kurra gömma
Och sig stufva in i blommans sköt.
Mygg och bromsar kan jag ej berömma,
Dertill sympathi mig alltid tröt.
Mycken aktning för naturn jag känner,
Men jag skyr den, då den sticks och bränner.
Skogen doftar och af fetma dryper,
Solen speglar sig i daggkristalln,
Hvem kan räkna allt som går och kryper,
Stoftets kräk, herrskaperna i tall'n.
Sitter nu ej der en trast och nyper
Toner så man kan bli yr i skall'n!
För han sjunger har han mat och hyra:
Kunde jag, så böt jag bort min lyra.
Här, just här, jag sitta vill och njuta
Af naturens sällskapslif en stund,
Se hur ankorna från stranden skjuta
Sina skrof 1 sjön af hjertans grund:
