Den här sidan har korrekturlästs
43
Ode till våren.
(April. 1865.)
”Du med trängtande rop, kallad af slaf och kung!
Säg, hvar döljer du dig?” Sänd oss ett telegram!
Har kanske jernvägs-messigt
Kusken fuskat med solens vagn?
Tröstlöst stå nordens folk, dufvet och utan hopp,
Svept i kalsonger af ull, vårklädt i skjubb och sämsk,
Dränker i bolmörts-olja,
Naphta och sprit sin gamla gikt.
”Gräs-män” kallas April, öknamn får man så lätt.
Men ”medan gräset gror”, Svea kan dö som — ni vet!
Hafvet är stängdt: vi svälta
Snart ihjäl för din lojhets skull.
Skåne till hakan står djupt 1 bränvin och fläsk.
Stockholm får ej ett fnask, gasen är slut jemväl:
Åldrigt bugtiga kol-skepp
Fåfängt nalkas vår frusna kust.
