142
Det blir ett väsen utan tal:
Grefvinnan ömsom ler och gormar,
Och hela slottets personal
Med jubel mot magistern stormar.
I grefvens famn med Ack! och Ve!
Han slöts som mellan ett par karmar:
Det var ej hvardagsmat att se
Magzistrar uti grefvars armar.
Magistern fick för nit och mod
Att hjelpa damerna från skäret
Med skog och äng och spanmålsbod
Ett ferndels mantal för besväret.
Det händt förut och sker ännu
Att man kan mindre få än detta.
Att guvernanten blef hans fru,
Är öfverflödigt att berätta.
Och detta allt magistern har
För slumpen att få rädda fröken
Och sitter nu som bergad karl
På hemmanet och mår som göken.
Ett gammalt ordspråk har jag lärt,
Hvarmed jag vill romansen smycka:
Ett pund förständ är ofta värdt
Långt mindre än ett uns af lycka.
