219
Månens sång 1871.
Som en brandvakt går jag här och lunkar,
Ömsom prisad, hånad och beledd.
Melankolisk, som en gammal ungkarl,
Och med månsken, såsom han, försedd.
Jag på visst sätt är kasserad vorden
Och af himlen slagen till en slant,
Fast för syns skull, gubevars, åt jorden
Dömd att vara hennes lifdrabant.
Fastän sekler efter sekler flykta,
Leds hon ej att löpa solen kring.
Jag får låna eld och hålla lykta
Året om för hennes himla-spring.
Jag nog hört, att jag är blek och glåmig:
Det är nog att jag är som jag är,
Då till lifs man ej har råd bestå mig
Ens så mycket som en atmosfer.
Uti köld jag puttrat många gånger,
Men min klagan var som för en döf,
Då här finns till rock och pantalonger
Ej så mycket som ett fikonlöf.
När man jemt och samt i skjortan ser mig,
Har det namn af månsken fått till slut.
